Zavichij

Förr skrev jag massor av poesi, pennan gick het dag ut å dag in, om allt mellan kärlek och hat till vårkänslor och vardagsliv, de fanns ingen gräns. Men sen en dag så försvann inspirationen, den dog, trodde det bara var en period, men tiden gick, veckor blev månader och månader blev år. Hur mycket jag än försökte så fick jag inte orden att trolla fram poesi som får hjärtat att bulta, själen att skrika, jaa helt enkelt som kändes skönt att läsa.

Så plötsligt efter ett par år av tystnad, så började pennan att röra på sig, kanske är det en dödsryktning, eller kanske, hoppas, är det en glöd som flammar upp till en eld av kreativ poesi inom mig igen.


Här är första dikten på länge som jag skriver, kallar den "trohetens svärd"

Hur mycket jag än försöker, så är jag ingen riddare

Min rustning är rostig, min häst är död, min väg är dålig och det enda som i mig skiner är mitt svärd

Ty mitt svärd är mitt hopp, min vilja, min glöd, mitt hjärta

Mina tårar dom rinner, mina känslor de brinner, min trohet är total, när jag i skyn mitt svärd upphöjer

Jag skall kämpa, jag skall med mitt svärd dräpa, den best som mitt folk förslavat

Ni kan klandra mig, ni kan jaga mig, ni kan hata mig

För jag är ingenting i era ögon

Ingenting mer än en person som aldrig, ALDRIG kommer ge upp, för ens mina andetag ur mig dör